Annas liv: Border Collies & Får!

Annas liv: Border Collies & Får!

Om bloggen:

Den här bloggen handlar lite om mig, mitt liv med får och hundar och allt annat som kommer till.

14 augusti 2017

min dagPosted by Anna Mon, August 14, 2017 08:37:43
Som många redan vet så fick jag en hjärnskada för 4 år sedan, något som har påverkar hur jag mår ännu. Men det som är svårt för mig, är att väldigt få vet vad en hjärnskada är för något, utan låtsas som om de redan vet det, men inte vet någonting utan bara tror och spekulerar.
Till alla er: en hjärnskada ger väldigt olika symtom och i olika tid efter skadan, ibland blir det bestående och i vissa fall går det att träna "bort".
Något som troligen är bestående är detta:
- Mitt minne påverkas, jag kommer inte ihåg vissa saker, jag MÅSTE skriva upp allting jag måste komma ihåg. Jag har lärt mig det nu, men det går inte alltid..
- Jag är inkontinent, nu fungerar det ok, men innan jag fick medicinen så vaknade jag varannan timme hela nätterna för att jag var kissnödig... jobbigt kan jag lova
- Min vänstra sida av kroppen är mycket sämre än höger sida. Den vänstra sidan som ej reagerade vid stimuli när jag låg i koma har satt sina spår. Sen har jag även spasticitet i vänster ben. Och eftersom jag är högerhänt så är det såklart lättare att använda höger hand än vänster som inte jag kan styra riktigt, vilket har gjort att jag har överanvänt min högerhand, som det ev blir op av, karpaltunnelsyndrom....
- Min balans är påverkad, jag försöker att så lite som möjligt visa det utåt, det är bättre nu, men långt ifrån bra. Men det är jobbigt.
- Att köra bil går bra, men det är svårt, med så mycket intryck det ger. Nu kan jag köra bil med radion på, vilket jag inte kunde när jag började köra bil. Det blev för mycket liksom. Jag kan tex inte köra i städer, det blir för mycket.
- Trötthet, jag är extremt mycket tröttare än vanligt, jag går nästan alltid och lägger mig vid senast kl 21
- Jag arbetstränade i ett halvår, det var väldigt kul och jag kände att jag gjorde något viktigt. Men det fungerade dessvärre inte alls. Jag jobbade ca 12 timmar per vecka, men bara de få timmar jag jobbade gjorde att mina funktionsnedsättningar blev mycket sämre..

Det här är ju saker som är individuella, man kan ju aldrig dra alla som har fått en hjärnskada över en kam, det är omöjligt.
Men tyvärr har jag fått uppleva det själv, en person har dragit mig över samma kam för att jag har fått en hjärnskada, men så är det ju inte.
Och bara för att jag "ser normal ut" så har jag faktiskt en svår hjärnskada. Det finns vissa saker jag inte klarar att göra, jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte att VARENDA gång förklara varför jag inte gör/hjälper till med vissa saker.
Min läkare har sagt till mig att tacka nej till mycket som jag har hjälpt till med förut, jag får helt enkelt bara säga nej.
Sen får folk tycka vad dom vill.

Jag kommer nog inte tävla mina hundar något mer, dels är det för att jag inte har råd, jag har min garantipension att leva på, så jag måste verkligen få livet att gå ihop före jag tävlar mina hundar. Men sen har ju inte jag tävlat så mycket på ett tag, jag har tävlat Annelis Nic, men inte mina egna. Och nu är jag ingen i vallhundsvärlden, jag kan absolut ingenting osv.
Så jag vallar på mina egna får. Sen är själva vallhundsvärlden så att man måste känna "rätt" personer för att tex få inbjudningar till diverse tränare (tex kurser att betala för) sen när man inte har varit med på länge, så blir man aldrig frågad om man är intresserad. Så jag har gett upp det. Jag tränar själv på mina egna får och struntar i vad andra tycker och tror.
Och eftersom jag inte klarar av att arbeta så tar jag mina får och mina hundar som ett arbete.

Jag hoppade av mitt styrelseuppdrag, dels för att jag inte orkade, jag blev för trött, det var liksom inte värt det.
Själva styrelsegrejjen var inte jobbig, men som i precis allt annat, så ser jag ju normal ut och kan väl göra det tycker många. Men jag har liksom varit alldeles för snäll hittills, men nu säger jag nej, till mycket.
Jag går fortfarande till sjukgymnast, med kunskap inom neurologi. Han tycker också det är svårt, eftersom jag är så mycket yngre än andra patienter han har.
Men jag kämpar på! :)
Har precis dubblat vikten på de saker jag tränar på sen jag började gå där, för ett år sedan drygt.
så frammåt går det om än långsamt.. jag ser ju knappt framstegen själv, men det går om jag tittar tillbaka lite. Men det känns ibland meningslöst..