Annas liv: Border Collies & Får!

Annas liv: Border Collies & Får!

Om bloggen:

Den här bloggen handlar lite om mig, mitt liv med får och hundar och allt annat som kommer till.

Älskade Froy

min dagPosted by Anna Mon, February 15, 2016 22:37:00
Ja, så hände det jag bävade för, men det kom tidigare än jag hade trott.
Det började förra helgen när han kissade i soffan på natten och i sin biabädd. Det såg ut som i soffan att han hade sovit och kissat på sig. Han låg i soffan när jag kom ner från mitt sovrum, han låg alltså i kisset....
Detta var natten till måndag, och jag tänkte då som andra tänker, det är kanske något med kisseriet, typ blåskatarr, jag ringde i alla fall till Södra djursjukhuset och fick en tid redan på tisdagen, jag blev ombedd att ta med mig ett urinprov.
Jag gick upp tidigt, som vanligt, tog urinprov på honom, matade fåren på väg till veterinären. (Kör ändå förbi på vägen)
Väl hos veterinären så var Froy glad, som vanligt.
Jag fick träffa veterinären och hon tyckte det lät som om det var något med kisseriet, Vi tog även blodprov på honom.
Vi fick vänta ett litet tag på blodprovssvaret, patienten efter mig hade avbokat sin tid, så vi gick ut en sväng.

När jag kom tillbaka så hade veterinären läst på lite om tumörer, i analregionen, då många symptom tydde på det.
Hon sa även att tumörer i den regionen ofta är elakartade.
Froy hade lite högt i Kalcium, vilket gör dom törstiga och även är ett tecken på elakartad tumör.
(inte ensamt då, utan med flera symptom)
Men det var bara lite förhöjt, så inget alarmerande sa den veterinären.
Hon berätade om deras onkolog Patricio, som jag har träffat, han har opererat bort en tumör på ena benet, liten var den och det var en fettknöl.
Men jag sa att eftersom Froy är tio år, så vill jag inte utsätta honom för något mer, utan han får vara med så länge han är glad och busig. Hon sa att de är svåra att operera i den regionen för det ger oftast avföringsinkontinens, vilket skulle vara hemskt för hunden.
Hon sa att det var bra att jag tänkte så.

Av en händelse så kände jag igenom Froy, något som jag gör på mina egna hundar varje månad, bara några dagar efter vet besöket. och känner då en tumör från "utsidan", bredvid svansen, inget som man missar i vanliga fall, så jag kände redan då att den här växer fort..
Froy blev sämre för var minut som gick, han blev fruktansvärt sur på både Spot och Jen, han ville inte ha dom nära sig han ville bara ligga och sova. Han drack väldigt mycket och kissade därefter.. Men lyfte inte ens på benet, det bara "rann ur honom" han började flera gånger bara gå och det slutade inte rinna för det.
Jag kände redan då i lördags att jag åker in och tar bort honom på måndag.
Men så kom söndagen.
Jag kände i mitt hjärta att Froy mår inte bra.
Tumören jag hade känt dagen innan, kändes idag än större.
Jag började nästan få panik.. Jag åkte till fåren och lät honom få valla lite, han var jätteduktig och fick massor med beröm från mig. Jag ringde till Södra djursjukhuset och pratade med en från akuten där, hon sa att det bara var att komma in.
Jag tog ett djupt andetag och kände hur tårarna brände innanför ögonlocken. Men kände samtidigt hur dåligt Froy faktiskt mådde.
Jag försökte inte ens hålla tillbaka tårarna, jag grät hela vägen till djursjukhuset,
det tar ca 30 min dit.
När jag fick komma dit så fick jag ett rum på en gång. De hade lagt en filt på golvet och ett ljus var tänt, eller det var en lampa som såg ut som ett ljus.
Froy var superglad, särskilt över all uppmärksamhet han fick.
Jag fick frågan om jag ville träffa en veterinär innan jag lät han somna in.
Så det sa jag ja till.
Denna veterinären sa att jag gjorde det enda rätta med att ta bort honom, innan han blev så dålig att han inte orkade gå.
Hon frågade om jag hade haft honom sedan valp och det hade jag ju.. <3

Jag berättade att han hade fått valla på morgonen, så han fick göra det han älskar.
Det tyckte hon var jättebra och starkt av mig att klara av.

Sen kom sköterskan och gav honom lite lugnande, hon tyckte att han var så duktig som inte sa någonting när han fick sprutan i nackskinnet. Jag satte mig på golvet och Froy la sig på filten med huvudet i mitt knä.
Sen kom veterinären med avlivningsvätskan efter en stund.
När hon gav honom det, så tog han det där sista andetaget med en djup suck, jag kände då att det var då han somnade in.
Hon lyssnade på honom, det var tyst så han var borta.

Det kändes oerhört tungt, men ändå bra på något sätt då han blev så glad att komma dit, väldigt glad och pratade massor (skällde ;) )

Jag tror jag aldrig kommer sluta gråta, dom kommer fortfarande, alla tårar. Men dom får komma.
Froy var mitt allt!!
Han har hjälpt mig otroligt mycket efter min hjärnskada när jag först hade tappat "allt", dvs vilket håll som är åt vilket håll osv.
tex away/come bye, Froy visste vad jag skulle be honom, redan innan jag sa något.
Det var också då jag märkte hur mycket han hjälpte mig.
När jag sa away, men menade come bye, han gick come bye (vänster), men ville gå höger, han låg mot fåren, hade öronen vinklade bakåt så han hörde vad jag sa, sen när jag sa fel så låg han kvar först, sen gick han långsamt åt för honom (och mig) fel håll.
Han vände sig inte om, han fick ju inte släppa fåren med blicken förr än jag sa look back. Han var så satans jävla duktig, han var guld värd för mig.
Helt underbar var han. Han visste liksom..
Froy är oersättlig, någon "ny" Froy får jag aldrig, han kommer alltid finnas väldigt nära mitt hjärta och jag ska se till att både Jen och Spot blir minst lika bra!
Jag älskar Froy, det är han som har fått mig totalt vallningsgalen, vi har varit på mycket tillsammans <3