Annas liv: Border Collies & Får!

Annas liv: Border Collies & Får!

Om bloggen:

Den här bloggen handlar lite om mig, mitt liv med får och hundar och allt annat som kommer till.

Jävla spasticitet, heja Baklofen... ;)

min dagPosted by Anna Wed, December 13, 2017 16:27:51
Jag har ju fått en hjärnskada. Jag vet att inte många vet vad det innebär.
Jag vill bara säga att jag kommer aldrig bli frisk från den, oavsett hur frisk jag ser ut.
Det är många som inte förstår varför jag inte jobbar, det är just pga hjärnskadan.
Jag kommer som sagt att aldrig bli helt återställd. Jag har fått lära mig att leva med det, det tar emot ibland, men jag kämpar på.
Jag har först för två veckor sedan fått träffa en neurolog och har äntligen fått medicin, för min spasticitet och det är först nu som jag förstår hur jävla ont jag hade innan medicinen.
Jag hade precis köpt ett årskort på ett gym, men det kändes så otroligt jobbigt att åka dit, för inget blev bättre, jag hade lika ont, om jag tränade, om jag inte tränade.
Men nu med medicinen, som jag ska komma ihåg, jag är beroende av att min telefon påminner mig.... Jag ska ju ta denna medicin 3 ggr per dag, så känns det som om jag har fått ett nytt liv.
Det som gjorde så satans ont var spasticiteten, som min sjukgymnast (spec inom neuro) sa till mig, jag trodde på honom, men min läkare på vc var inte lika övertygad.
Men han hade rätt, som jag redan kände att han hade.
Det är mycket i mitt liv som är så mycket svårare nu. Jag fick ju först lära mig att gå igen, det kunde jag inte efter skadan i början, vissa saker kan jag inte än, men det kan jag väl klara mig utan.. Jag kan inte springa, men det kan jag ju vara utan, cykla är svårt, men numer går det iaf. Jag kan inte hoppa hopprep, även om jag försöker, 2-3 hopp klarar jag i rad, jag hittar inte rätt muskler för att göra det jag vill, detta gäller framför allt vänster ben, jag blir extremt hjärntrött om det är för mycket runt omkring mig, att bli hjärntrött efter en hjärnskada är omöjligt för någon att förstå.
Men jag kämpar, med det mesta, jag försöker att inte visa att jag inte har den bästa balansen mm.
Det som sårade mig mest av allt var att en person skrev till mig att jag skulle vara glad att jag hade två armar och två ben. Den personen visste absolut ingenting av hur mycket smärta jag har haft och nog inte visste hur mycket problem en svår hjärnskada har på en vuxen person. Sen är ju två armar och två ben bra om de fungerar fläckfritt, men definitivt inte när hela vänster sida är helt "off". Det var ord jag inte ville höra, det fick mig både att gråta och gjorde mig extremt ledsen.